Växlande molnighet, om att må bra och dåligt, utefrukost, ett uppbyggt Malmöliv & potatisgratäng till frukost

Det är söndag igen och jag återvänder till något som blivit lite av en tradition de senaste veckorna. En slags veckosummering från telefonen. Jag bär sällan med mig den stora kameran ut i vardagslivet och har faktiskt väldigt sällan bloggat direkt från vardagen. Men jag märker det är skönt för mig med summeringen och framför allt att det är ett fint sätt att visa alla delar av livet. Även om mitt i flöde i exempelvis Instagram är ganska så tillrättalagt så försöker jag bjuda in till andra delar av livet på andra sätt. För mig handlar flödet i Instagram fortfarande till stor del om visuell inspiration. Och jag får utlopp för mitt intresse för bild, form, fotografering och inredning. Men jag är ju mer än så. Livet är mer än så. Så jag har bildtexterna. Stories. Och jag har bloggen. Jag antar att det tar flera kanaler för att rymma en människa. Som här. När det är måndag och jag fortfarande inte är pigg. Kylskåpet ekar tomt. Förutom en sorglig liten potatisgratäng från helgen. Så jag äter den till frukost. Tillsammans med snabbkaffe.

Algot är ledig från förskolan på grund av hans operation och himlen är klarblå. Vi leker lejon, gungar och fikar utomhus. Men jag är jättetrött.

Cyklar hem till Lilly. Han hejar hela vägen dit ”lilly lilly lilly lilly”. Inte för att ta något ifrån Lillys slående personlighet men hon har ju också två väldigt roliga cyklar.

Och från deras gård tittar man rakt upp på finfin färginspiration. Colorblock när det är som bäst.

Det mest effektiva knepet – även kostnadsmässigt – när det kommer till att underhålla sitt barn är att gå hem till ett annat barns leksaker. Hens bilar är inte alls som dom hemma.

Avslutar eftermiddagen med att hämta ut post. Vilket alltid är en utmaning när man har gottegrisen med sig. Personalen är inte road, let me tell you. Men så ser han glassen och står och hänger på frysboxen som om det skulle hjälpa. Tjat alltså. Men jag vet i alla fall vart han är. Vi går hem och jag är fortfarande jättetrött.

Jag hade fått post från Matilda. Jag ska visa en dag. Men Malmö – Matilda – är så varm och fin. Vilket är extra tryggt i en annars ganska ny och stundvis brutal branschvärld.

Tisdag. Vi går upp jättejättetidigt. Sätter oss i bilen och ser Trelleborg vakna till liv genom rutan. Algot sjunger till Ipaden och jag är förkyld. Och jättetrött.

Vi checkar in. Och ut. På 35 minuter. Sånt himla rutiningrepp. På sjukhuset alltså men inte i mitt hjärta. Så när Algot kommer springandes ut (bara en förälder fick vara med) och ropar mama så känner jag hur spänningen i axlarna släpper.

Det är en strålande dag. På alla sätt. Vi äter lunch och Algot hör när vi tuggar. När kastanjen plaskar i kanalen. När pappersåsen prasslar i handen och blir rädd när pappa leker lejon. Varför skriker han så? Jag är typ rörd hela dagen. Men fortfarande jättetrött. Kroppen känns tung och jag känner igen den där känslan. Fast jag försöker trycka bort den. Den när man sover och sover och sover men blir ändå aldrig pigg.

Onsdag. Anton går till jobbet och jag vet inte riktigt hur jag ska orka dagen hemma. Det gör jag inte. Så vi myser inomhus nästa hela dagen och jag försöker att inte få för mycket dåligt samvete. Ni vet det man får när man inte riktigt orkar vara med sitt barn. Det är min absolut sämsta känsla och då jag har riktigt svårt att acceptera hur jag ibland mår. När jag gråter fram att jag inte ens orkar vara med Algot och skäms över att jag bara vill gå och lägga mig. Helt i onödan tror jag ändå. För här står han hemma i vår lilla lägenhet och upptäcker världen. Hoppar till och säger ”oj” när diskmaskinen börjar spola vatten. Sen står han där och lyssnar.

Njuter och vilar upp oss hemma. Tillsammans. Det måste ju ändå räknas.

Torsdag och Algot mormor är här. Vi äter glass och lyxar till det. Sjuk nästan hela veckan fast han inte alls var sjuk. Skoja min doja att jag oroat mig i onödan. Fast det är väl aldrig i onödan med dessa små. Man oroar ju sig för att dom behöver någon som oroar sig. Och för att man är rädd för att det inte längre ska finnas någon att oroa sig för. Sen lägger jag mig på sängen och vilar en stund medan Algot och min mamma hänger i vardagsrummet. Jag är nämligen fortfarande dödstrött.

Fredad och det är fint väder igen. Jag går en promenad i bara ben. Jag njuter och tänker att jag måste bli bättre på att göra sånt här igen. Tänker på livet, min kropp och hur konstigt det är att man har så svårt att acceptera sig själv. Den senaste månaden har jag mått ganska dåligt. Om jag ska vara ärlig. Aldrig blivit pigg trots att jag sover och sover. Marken som gungar när jag går. Yrseln som aldrig går över. ”Det är ångest”, säger en vän. Och jag himlar med ögonen. Allt är ju jättebra nu. ”Du är en känslomänniska”, säger en annan. Och jag blir förbannad. Jag är logiken själv ju. Tills någon frågar ”hur mår du egentligen” och jag bryter ihop. Jag antar att man kan må bra och dåligt samtidigt ibland.

Det är i alla fall oerhört fint ute nu. Jag tog en bild på löven på gården. Var sjukt nära att låta bli. Tänkte äh, gör det imorgon. Men så levde jag lite i stunden och tog en bild ändå. Och vet ni. Nästa dag hade dom ramlar ner.

Cyklar och hämtar Algot som varit på förskolan. Äntligen! Fart och fläng och bästa kompisar igen. Är så himla tacksam för Algots förskola. Personalen som skickar hur mår du-sms till Algot och berättar att hans kompisar saknar honom. Bästa kompisen Jack som står och väntar i dörren när man lämnar honom. Eller när ett barn skriker tvärs över gården ”algots maaaaammmmmmaaaaaa är häääär”. Det är vardagsögonblick som känns.

Lördag. Det är dåligt väder. Jag är trött på att vara trött och köket är ett bombnedslag. Vi vaknar tidigt och jag föreslår att vi kastar oss på cykeln och äter frukost på Söderberg & Sara på St:knut som jag bara sett genom Linas lins men som verkar vara precis det myset jag behöver. Ibland får man bara försöka lappa ihop hålen så gott det går.

Det hjälper. I alla fall för stunden. Och det är okej, tänker jag. Hade man hittat detta ställe i typ Berlin hade man gapat om vilket bra ställe. För det var verkligen supermysig och gott! Och barnmagiskt. Algot som annars brukar tappa tålamodet så fort bullen är uppäten myste över hela butiken (bokstavligt talat).

Efteråt cyklade vi till folkets park. Som är så otroligt fin just nu. Mer höstromantiskt blir det knappt. På vägen träffar vi en vän och vi följs åt. Vi leker en stund. Pratar hus, 30års fester och förskolor. Vinkar hejdå och jag kastar mig på cykeln hem. Träffar en annan kompis påvägen och när jag kommer hem känner jag mig varm. Det tog långt tid för Malmö att bli hemma. Men nu är det verkligen det. De första åren här kände jag…ingen. Höll mig för mig själv. Och nu blommar vi. Det är en väldigt väldigt härlig känsla att känna att man byggt upp ett bra liv.

  

Barnlivet. När koppen är kvar i leken fast huvudet är någon helt annan stans. När man kämpar på med att vara tillräckligt för sig själv och tillräcklig för sitt barn. Anton sitter och ritar på sina hus på lekplatsen. Så blir det ibland. Får man en tanke. Då gäller det att fånga den.

Jag gör mig i ordning för att möta upp några vänner på stan. Vi ska äta lunch och gå på musikal. Min 30års present. Jag önskade mig något kulturellt och att få umgås. Så detta var perfekt. Jag lockade håret istället för att städa och valde svart istället för något mer coolt. Men jag var trött (fortfarande) och hade pms. Då har jag den här klänningen från Whyred. Den tar jag alltid när jag vill vara fin men inte riktigt känner mig så. Vi hade det strålande. Vänner. Man behöver dom verkligen. Jag lät dagen helt vara vår och tog inte alls några bilder.

Söndag. Idag. Vi sover till halv nio och 45 minuter senare ringer det på dörren. Viggo, Kalle och Helle står utanför. Min familj för den ovetande. Kalle är min bror, Viggo mitt brorsbarn och Helle är well, min Helle som bor i Köpenhamn. Vi äter en andra frukost, går ut till lekplatsen, handlar på Polarn och Pyret och äter lunch på ABsmåland. Jag är fortfarande trött men det är första dagen på tre veckor som jag inte är illamående och förkylningen börjar gå över. Det känns bra.

Vi äter och pratar lite. Sen går danskarna och handlar falukorv med sig till Köpenhamn.

Och Malmö charmar Viggo. Så himla fint att få ha så fina små kiddos i sitt liv alltså. Sen cyklar Anton till sin fotboll. Jag och Algot till folkets park. Eftersom han älskar cyklarna där. Vi träffar Lina och Mini där i vimlet av resten av Malmös föräldraliga. Så mycket folk. Men det blir en mysig stund som gör det svårt att slita sig. Inte minst för att kidsen springer strategiskt åt motsatt håll som en själv. Sen satt Algot och hejade hela vägen hem. This is the beginning of a beautiful friendship.
Typ ❤.

 

Lite konstigt och slitsam vecka har det varit. Bra såklart också. Men inte hela tiden. Och jag hoppas hela tiden att nästa vecka ska bli bättre.

Hur mår ni?

Rutiga byxor från Lindex, en förkylning senare och inspiration på Fejjan

Rutiga byxor från Lindex

Nu är Algot på förskolan igen. Skönt. För honom och för mig även om det faktiskt varit en ganska mysig vecka. Men jag vaknade såklart upp tokförkyld dagen han skulle få rören. Och att ta hand om ett uttråkat barn när man själv är sjuk. Nja. Har haft bättre dagar i livet.

Rutiga byxor från Lindex

Operationen gick verkligen så bra. Vi var hemma lagom till förmiddagskaffet och Algot var sig glada vanliga jag. Så vi hade en mysig familjedag på stan. Därav piffet.

Rutiga byxor från Lindex

Piffet är också till för att kriga mot förkylningen. Men helt ärligt. Vet inte om det funkar. Längtade bara hem efter min pyjamas. Men fick mycket komplimanger på stan för mina byxor och det är ju kul!

Rutiga byxor från Lindex

Rutiga byxor från Lindex. I butik nu! I astjockt tyg som en jacka och supervida som ett paraply. Men framför allt – väldigt sköna. Min röda tröja är från i vintras och baum und pferdgarten.

Förresten! Midis Facebooksida. Har tänkt på hur ska det också vara ett inspirerande ställe? Jo! Jag delar det som inspirerar mig. Ska inte sticka under stolen med att Facebook hjälper mig såklart sprida mitt eget innehåll, men mitt innehåll inspireras väldigt mycket av andra. Aldrig sno, såklart. Men det säger väl sig själv? Men att tro att man uppfinner hjulet varje dag är ju naivt. Jag inspirerar (hoppas jag) och inspireras (hela tiden) och summa summarum blir ju Midis.  I alla fall. Följ gärna om ni vill. Nu är det snart äntligen helg!

Några av mina mest lästa texter: om sömnlöshet, livet innan barn och verkligheten även på semestern

 

Till Algot, när han fyllde två år.

Om mina rädslor att få fler barn någon dag.

Hur livet inte slutar vara livet bara för det är sommar och man är på semester.

Att känna sig förvirrad av sina egen personlighet och oförmågan att välja väg.

När allt man vill är att må bra och känslan av besvikelse när man inte gör det.

Konsten att göra en sak i taget i en tid då det är inne att ha många bollar i luften.

Lite om att det är okej att sörja sitt gamla liv – livet innan barn.